Jag tänker mycket på några av mina närmsta vänner. En sjukare än den andre. Man skulle lätt tro att jag endast umgås med vänner som på ett eller annat sätt har krämpor. Så är det till viss del och orsaken till det är nog att de har den mest sunda synen på livet. De uppskattar allt runtomkring. Saker man själv inte alltid lägger märke till.

Min högsta önskan vore att de självklart tillfrisknade helt. Vissa gör det fort, andra kanske får hålla ut lite till, men jag är helt övertygad om att de kommer klara av det. Skulle deras krämpor försvinna om jag gav mitt liv för dem, skulle jag tveklöst göra det. Verkligen TVEKLÖST! Lustigt nog när jag nämner det för dem, så är deras enda önskan att JAG ska hitta lyckan. Vilket visar den fantastiska omtanke de har för andra.

I allt det onda är det otroligt starka, snälla, sympatiska, ja helt underbara människor som orkar med en vardag som vi andra skulle se som en hopplös tillvaro. Om det får dem att känna sig bättre av att jag är lycklig, så ska jag banne mig göra allt för att bli världens lyckligaste människa.